and Cassie pulled the trigger...

Puh och åter puh. ÄNTLIGEN.

Sista tisdagen innan lovet avklarad, med historiaprov, fäktning och allt.

Jag tror den klassiska "det är lov snart så nu funkar det inte riktigt att tänka längre men wtf vem bryr sig det är ju inte så att jag är här för att lära mig något"-fasen har börjat. Antigen det eller så är jag bara gravt inkompetent på att räkna med planeter och gravitationskraft. Men med tanke på att mitt ego upptar så pass stor volym att jag då och då lyfter lite från marken (arkimedes princip, it actually makes sense) så tippar jag mer på det första. Annars kan det bara bero på att det var sista lektionen på en tisdag och varje del av min existens höll, sakta men säkert, på att vittra bort till en oigenomtränglig entitet av tomhet och förakt.

Hur något kan bestå av tomhet och förakt låter jag läsarna fundera på. Jag säger bara saker...



Om någon faktiskt skulle få för sig att påstå något så absurdt som att jag kanske borde sova mer får jag tyvärr göra er besvikna. Jag befinner mig inte på gränsen till utmattningsinducerad apati för att jag sover för lite, det för att jag sover för dåligt och för lite. Så det så.

Eller ja, whatev'. Jag minns två tillfällen då jag vaknat utvilad. Två. That's it. Kaka.

Fast med tanke på att jag mest suttit och gjort annat i en halvtimme eller så brukar det vara en ganska bra tumregel att avsluta där. Boosh!

Boosh!

Note till världen dock: Jag vet inte vem denna "Andreas" ni pratar om är. Ni är konstiga.

---

Musik just nu: Elliot Smith - A Fond Farewell
"veins full of disappearing ink..."