Offensive
Yo, sup?
Jag har tänkt lite på en sak den senaste tiden, och jag har kommit fram till något.
Jag tycker inte om folk. En stor del av människorna jag träffar anser jag vara idioter som är för dumma för att inse sin egen irrelevans, vilket självklart gör mig överlägsen på ett eller annat sätt. Agreed, jag är fördomsfull och en nypa arrogant men jag kan slå vad om att folk har ungefär lika positiva tankar om mig. :)
Om jag ska leka självanalytisk hobbypsykolog skulle min gissning vara något i stil med att det känns mycket bättre att ogilla folk innan de hinner ogilla undertecknad. För då blir deras åsikter plötsligt helt värdelösa (eller kanske bara mer värdelösa än vanligt?). För jag ödslar mycket sparsamt med tankeverksamhet på idioters åsikter.
Nu finns ju självklart möjligheten att i någon sorts bisarr objektiv sanning om unviversum är det jag som är en idiot och den drönande massan med hobbyalkoholiserade cro-magnons har rätt i sin o så inspirerande definition av liv. (Fick jag alla andra att framstå som idioter i en hypotes där jag själv skulle vara den idiotiska parten? I guess so) Jag menar, hur kan man inte känna att det finns djupare mening i filosofin att livet handlar om att festa.
Jag hatar verkligen ordet festa. Det är nästan som att det i sig själv bär en hel kulturs synder. Man skulle kunna kalla det för intrinsikalt idiotiskt.
Men ändå, jag känner folk som skulle vilja hävda att det stackars verbet festa innebär något positivt. Samtidigt är det folk som jag faktiskt tycker om (tänka sig va?). Dock så har dessa människor på andra sätt visat att de är mer än ett fånigt skal med en förkärlek för alkoholhaltiga brygder, så jag accepterar det. Det jag ogillar är den vidriga defenitionen av ett liv.
Om jag skulle, låt oss säga, utbyta planer för helgen med en av dessa beteendeparasitiska nickedockor skulle vi snabbt få höra att jag "inte har något liv", eller eventuellt att jag skulle skaffa mig ett sådant. Med tanke på att tillräckligt många av mina sinnen fungerade för att jag skulle kunna uppfatta vad tidigare nämnda mindre imponerande person hävdade verkar det rimligt att anta att det inte är någon biologisk defenition av liv vi är ute efter, utan snarare en kulturell. Detta liv måste uppenbarligen finnas i kontrasterna mellan våra olika handlingar och preferenser, och vi kan ganska snabbt komma fram till att livet kan bara inträffa då man på något vänster umgås med random andra människor med liv samtidigt som man höjer alkoholhalten i blodet på ett eller annat sätt.
Jag kan inte säga att jag accepterar den definitionen av liv. I en optimial situation skulle jag vilja fastställa att huruvida du har ett liv eller inte beror på om du är död eller inte. Allt annat betyder bara att alla som tycker annorlunda på något sätt inte har några liv. För att klarifiera så hävdar inte jag mina välartikulerade medmänniskor utav plast inte har några liv. De har utan tvekan alla sina egna små och, mer eller mindre, meningslösa liv.
Vad är poängen med att ha samma personlighet som en spegel? Jag får känslan att utan någon annan plastmänniska att reagera på så finns det bara en förvirrad halvt existerande personlighet kvar. Kanske, jag vet inte. Vi låter det vara tycker jag.
Även om jag tycker att det är nyttigt att utgå ifrån att jag själv har rätt så hävdar jag inte att allt jag gnäller på är precis som jag säger. Jag säger bara att jag ogillar många personer och en viss "kultur" av olika anledningar, och att jag har inget problem med att jag tycker som jag gör.
Eventuella personer som jag faktiskt tycker om borde vara medvetna om detta och behöver inte oroa sig. Om du är någon annan finns däremot en betydande chans att jag tycker du är ett slöseri med utrymme.
Eller typ, whatev'.
Yup
Jag har tänkt lite på en sak den senaste tiden, och jag har kommit fram till något.
Jag tycker inte om folk. En stor del av människorna jag träffar anser jag vara idioter som är för dumma för att inse sin egen irrelevans, vilket självklart gör mig överlägsen på ett eller annat sätt. Agreed, jag är fördomsfull och en nypa arrogant men jag kan slå vad om att folk har ungefär lika positiva tankar om mig. :)
Om jag ska leka självanalytisk hobbypsykolog skulle min gissning vara något i stil med att det känns mycket bättre att ogilla folk innan de hinner ogilla undertecknad. För då blir deras åsikter plötsligt helt värdelösa (eller kanske bara mer värdelösa än vanligt?). För jag ödslar mycket sparsamt med tankeverksamhet på idioters åsikter.
Nu finns ju självklart möjligheten att i någon sorts bisarr objektiv sanning om unviversum är det jag som är en idiot och den drönande massan med hobbyalkoholiserade cro-magnons har rätt i sin o så inspirerande definition av liv. (Fick jag alla andra att framstå som idioter i en hypotes där jag själv skulle vara den idiotiska parten? I guess so) Jag menar, hur kan man inte känna att det finns djupare mening i filosofin att livet handlar om att festa.
Jag hatar verkligen ordet festa. Det är nästan som att det i sig själv bär en hel kulturs synder. Man skulle kunna kalla det för intrinsikalt idiotiskt.
Men ändå, jag känner folk som skulle vilja hävda att det stackars verbet festa innebär något positivt. Samtidigt är det folk som jag faktiskt tycker om (tänka sig va?). Dock så har dessa människor på andra sätt visat att de är mer än ett fånigt skal med en förkärlek för alkoholhaltiga brygder, så jag accepterar det. Det jag ogillar är den vidriga defenitionen av ett liv.
Om jag skulle, låt oss säga, utbyta planer för helgen med en av dessa beteendeparasitiska nickedockor skulle vi snabbt få höra att jag "inte har något liv", eller eventuellt att jag skulle skaffa mig ett sådant. Med tanke på att tillräckligt många av mina sinnen fungerade för att jag skulle kunna uppfatta vad tidigare nämnda mindre imponerande person hävdade verkar det rimligt att anta att det inte är någon biologisk defenition av liv vi är ute efter, utan snarare en kulturell. Detta liv måste uppenbarligen finnas i kontrasterna mellan våra olika handlingar och preferenser, och vi kan ganska snabbt komma fram till att livet kan bara inträffa då man på något vänster umgås med random andra människor med liv samtidigt som man höjer alkoholhalten i blodet på ett eller annat sätt.
Jag kan inte säga att jag accepterar den definitionen av liv. I en optimial situation skulle jag vilja fastställa att huruvida du har ett liv eller inte beror på om du är död eller inte. Allt annat betyder bara att alla som tycker annorlunda på något sätt inte har några liv. För att klarifiera så hävdar inte jag mina välartikulerade medmänniskor utav plast inte har några liv. De har utan tvekan alla sina egna små och, mer eller mindre, meningslösa liv.
Vad är poängen med att ha samma personlighet som en spegel? Jag får känslan att utan någon annan plastmänniska att reagera på så finns det bara en förvirrad halvt existerande personlighet kvar. Kanske, jag vet inte. Vi låter det vara tycker jag.
Även om jag tycker att det är nyttigt att utgå ifrån att jag själv har rätt så hävdar jag inte att allt jag gnäller på är precis som jag säger. Jag säger bara att jag ogillar många personer och en viss "kultur" av olika anledningar, och att jag har inget problem med att jag tycker som jag gör.
Eventuella personer som jag faktiskt tycker om borde vara medvetna om detta och behöver inte oroa sig. Om du är någon annan finns däremot en betydande chans att jag tycker du är ett slöseri med utrymme.
Eller typ, whatev'.
Yup
Weird
Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen, faktiskt. Kan vara ett resultat av att jag inte vill försöka sova.
Med betoning på försöka...
I vilket fall, läget annars? Inget? Bra. Vid det här laget får man nästan hoppas att ingen är inne här och läser. Seriously.
Vet ni vad som är skumt? (Oh right. Again with the adressing people who are not here...nevermind)
Sparkles' fascination för att välja sånger i Guitar Hero som mycket väl kunde varit rosa och täckta av fluffig låtsaspäls har fått random tjejig låt att fastna i mitt förvirrade huvud. Så det är vad jag lyssnar på atm. Weird.
Weeeeird. I vilket fall? Vilket fall? I alla fall...
...what the hell am I doing here again?
Med betoning på försöka...
I vilket fall, läget annars? Inget? Bra. Vid det här laget får man nästan hoppas att ingen är inne här och läser. Seriously.
Vet ni vad som är skumt? (Oh right. Again with the adressing people who are not here...nevermind)
Sparkles' fascination för att välja sånger i Guitar Hero som mycket väl kunde varit rosa och täckta av fluffig låtsaspäls har fått random tjejig låt att fastna i mitt förvirrade huvud. Så det är vad jag lyssnar på atm. Weird.
Weeeeird. I vilket fall? Vilket fall? I alla fall...
...what the hell am I doing here again?