Thus spoke Ran
"That's how we
read!
you!
like a polygraph!"
Ah, slutet av en torsdag plus Rise Against på hög volym is where it's at!
Det är nästan skönare att känna att snart är det helg och massa chill än att faktiskt uppleva det. Jag har en tendens att vara som gladast när bra saker kommer hända istället för när de händer, vilket speglas ganska konkret i mitt starka intresse för spel som ligger långt borta vid horisonten. Att drömma lite optimistisk om saker är mysigt.
"I brought down the sky for you
but all you did was shrug
You gave my emptiness a name"
Det är även kul att låta lite lyrik slinka in i inläggen. Särskilt om det är Rise Against. Jag börjar kunna texterna på låtarna från Appeal To Reason nu. Mest på de bra låtarna. Missförstå mig inte, de andra låtarna är inte dåliga. De är också bra, fast de saknar det oomph som man förväntar sig från Rise Against. Och nu måste jag nog släppa ämnet för om jag skriver Rise Against fler än 3 gånger i ett stycke känner jag mig som en fanboy.
"We toss and turn but don't sleep
Each breath we take makes us thieves
Like causes without rebels
Just talk but promise nothing else"
aWsm!
Och på tal om aWsm, min redovisning om Aspbergers syndrom idag gick bra. Jag tänkte säga "förvånansvärt bra" fast med tanke på att det är mig vi pratar om så är det knappast förvånansvärt. Heh. Alltid kul när man ser att folk lyssnar (det däremot, det är förvånansvärt). Trots min imponerande förberedelsetid på en dryg timme kände jag mig riktigt insatt i ämnet, hade svar på alla de konstiga frågor som kastades mot mig. Improvisation FTW!
"It kills me not to know this, but I've all but just forgotten
what the color of her eyes were, her scars and how she got them"
Med kännedom om mina vanliga preferenser när det gäller sociala interaktioner skulle man kunna tro att jag ogillar att stå framför folk och tala, men det är faktiskt en av de roligare sakerna man kan göra i skolan. Istället för nervositet frambringar det snarare en känsla av Ran-power*. Jag är ungefär så långt man kan komma ifrån en "titta på mig"-person men jag kanske har en liten uppmärksamhetsjunkie i mig trots allt.
*Ran-power ≈ Självsäkerhet^2 + Stolthet + ln(Belåtenhet)
"Ungefär lika med"-tecknet är verkligen Guds gåva till matematiker.
Quote of the day från Dahlén:
-"Andreas Ran är....en stor applåd!"-
Damn! She blew my cover!
Musik just nu: Rise Against - Long Forgotten Sons
"far from home on a road unknown"
read!
you!
like a polygraph!"
Ah, slutet av en torsdag plus Rise Against på hög volym is where it's at!
Det är nästan skönare att känna att snart är det helg och massa chill än att faktiskt uppleva det. Jag har en tendens att vara som gladast när bra saker kommer hända istället för när de händer, vilket speglas ganska konkret i mitt starka intresse för spel som ligger långt borta vid horisonten. Att drömma lite optimistisk om saker är mysigt.
"I brought down the sky for you
but all you did was shrug
You gave my emptiness a name"
Det är även kul att låta lite lyrik slinka in i inläggen. Särskilt om det är Rise Against. Jag börjar kunna texterna på låtarna från Appeal To Reason nu. Mest på de bra låtarna. Missförstå mig inte, de andra låtarna är inte dåliga. De är också bra, fast de saknar det oomph som man förväntar sig från Rise Against. Och nu måste jag nog släppa ämnet för om jag skriver Rise Against fler än 3 gånger i ett stycke känner jag mig som en fanboy.
"We toss and turn but don't sleep
Each breath we take makes us thieves
Like causes without rebels
Just talk but promise nothing else"
aWsm!
Och på tal om aWsm, min redovisning om Aspbergers syndrom idag gick bra. Jag tänkte säga "förvånansvärt bra" fast med tanke på att det är mig vi pratar om så är det knappast förvånansvärt. Heh. Alltid kul när man ser att folk lyssnar (det däremot, det är förvånansvärt). Trots min imponerande förberedelsetid på en dryg timme kände jag mig riktigt insatt i ämnet, hade svar på alla de konstiga frågor som kastades mot mig. Improvisation FTW!
"It kills me not to know this, but I've all but just forgotten
what the color of her eyes were, her scars and how she got them"
Med kännedom om mina vanliga preferenser när det gäller sociala interaktioner skulle man kunna tro att jag ogillar att stå framför folk och tala, men det är faktiskt en av de roligare sakerna man kan göra i skolan. Istället för nervositet frambringar det snarare en känsla av Ran-power*. Jag är ungefär så långt man kan komma ifrån en "titta på mig"-person men jag kanske har en liten uppmärksamhetsjunkie i mig trots allt.
*Ran-power ≈ Självsäkerhet^2 + Stolthet + ln(Belåtenhet)
"Ungefär lika med"-tecknet är verkligen Guds gåva till matematiker.
Quote of the day från Dahlén:
-"Andreas Ran är....en stor applåd!"-
Damn! She blew my cover!
Musik just nu: Rise Against - Long Forgotten Sons
"far from home on a road unknown"
Kommentarer
Postat av: Anonym
inte så knasigt att du kan allt om aspbergers när du bor tillsammans med ett levande bevis 2 veckor i månaden. grattis iallafall ^^,
Trackback